Försöker klara vardagen och allt vad det innebär.. Se glad ut på jobb när man hells inte velat va där och bara ligga hemma i soffan och gråta, för så e de ju faktiskt vissa dagar.. Humöret svänger upp och ner.. Tycker synd om min omgivning, att dom orkar med mig. Inte alla som gör de, men hoppas att dom förstår. Men svårt att förstå något man inte vet vad det är, hur det är att gå igenom!
Och förslåt mig om jag inte orkar höra på folk som gnäller att dom har ont pga bebis i magen. Men ursäkta mig, ni har iaf en i magen.. Orkar inte lyssna på sånt, så istället så drar jag mig tillbaka. De e kanske fel av mig men orkar man inte så orkar man inte!Det kommer kanske en dag då jag känner att jag orkar men den dagen e låååångt borta just nu iaf!
Visst kan jag ha dåligt samvete för att jag inte finns där och stöttar en vän, men jag tror inte jag hade varit så bra stöd just nu.
Kan man inte ta hand om sig själv kan man väl inte ta hand om andra heller, eller?